<<Åter till artikelöversikten
| HEM | ARTIKLAR | OM FÖRBUNDET | KONTAKT | RIKSFÖRBUNDET | LÄNKAR |

En augustibetraktelse under ytan

Våra upplevelser av naturen bygger oftast på våra egna iakttagelser, men den natur som finns under vattenytan är det väldigt få som upplever och på det sättet så är det en okänd värld för oss. Om fler varma sommar dagar använde sig av snorkel och cyklop så skulle vår bild av världen under ytan förändras radikalt och fisken skulle bli ett djur som inte bara sitter i andra änden av metreven. Inte heller skulle den miljö som fisken lever i betraktas som en avstjälpningsplats där skräp bara försvinner.


Jag ligger på bryggan och solar. Ludvika visar sin allra bästa sida, solen skiner och Väsmans yta blänker som om det vore guldkorn i vattnet. Och guld är väl egentligen vad vattnet är, åtminstone är det guld värt. Just som jag använder det nu så använder säkert en miljon andra svenskar det också över sommaren. Bad och sol är vad många förknippar vattnet med, och så gör även jag till viss del. Visst är det underbart att ligga där och sola, läsa en god bok för att med jämna mellanrum kunna ta sig ner i vattnet och svalka sig när man känner att svetten inte längre hjälper för att kyla kroppen. Fast å andra sidan så har jag lite svårt för det där med att bara slappa i närheten av vattnet. Jag har alldeles för många intressen som tar sin tgångspunkt i vattnet. Då jag skall plaska runt i vattnet så brukar vuxet folk titta på mig som om jag vore något slags UFO. Att vara 28 år gammal och ha cyklop, snorkel och fenor på sig när man är i en badsjö brukar inte betraktas som helt normalt. Men det får man ta när man över vintrarna spelar undervattensrugby med DK Masen (vi hade faktiskt lite tur och gick upp i allsvenskan inför hösten) och över somrarna vill hålla sig i någotsånär trim inför höstens återstart av säsongen. Men när man väl är där i vattnet med cyklopet på så är det en helt annan värld man upplever än den som man ser från ytan. Jag kan simma runt där och titta på abborr- och mörtungarna som bildar gemensamma stim. Ibland stöter man ihop med en eller annan gädda som snabbt ilar iväg. Jag tycker det är lite kul att jämföra gäddorna på dagarna och nätterna. På dagen så ilar de snabbt iväg, på nätterna så kan de stå kvar och bara titta på när man kommer mot dem. Vid ett mörkerdyk för några år sedan höll det på att bli brunt i torrdräkten då jag bara vände på huvudet och på en halvmeters håll tittade in i ansiktet på en gädda på bortåt tio kilo. Men nu då jag är ute och snorklar/fridyker i Väsman så ser jag nåt som jag inte sett så ofta förut och det är signalkräftor som mitt på dagen vandrar runt på sjöbottnen. Viss vet jag att de är mer aktiva dagtid än flodisarna, men så jäkla aktiva? Det visste jag inte eller så är det något annat som får dem att knalla runt. Jag kan dyka ned och retas lite med dem. Jag knackar första kräftan i skalet och den ser märkbart irriterad ut där den försöker nypa mig med ett par klor som är tillräckligt stora för att se ut att göra ont. Men man skall vara snäll med djuren så den uppretade signalkräftan får knalla vidare vart den än är på väg. ”Vänta bara”, tänker jag, ”snart så... med nubbe och dill!”

Men det är inte bara angenäma naturupplevelser man får där under ytan. På en liten yta så hittar jag femton bildäck. Nån måste ha kört ut dem på isen för många år sedan. Annat skrot hittar man också. Folk är många gånger så naiva att de tror att saker försvinner för att de dumpar det i en sjö. Men en upplysning alla nedskräpare i vatten: Vi som använder cyklop hittar er skit och skulle gärna dumpa det i er trädgård om vin visste vilka ni var. Men det är väl något som är symptomatiskt, folk är för lata eller för snåla för att göra sig av med sitt skräp på rätt sätt. Visserligen så har vi i dykarklubbarna kunnat dra in några kronor extra genom att städa badplatser från skräp och skrot, men bara för den sakens skull så säger det inte att det är rätt att kasta en massa skit i sjön. Jag vet det från tiden då man dök som mest, fast då med tuber, så fann man diverse skrot. Vi kunde hitta påsar med tidningar, hembränningsapparater, skjutvapen, bilar, mopeder och allt möjligt annat som inte hörde hemma på bottnen av en från ytan vacker sjö. Men det kanske inte är det som är värst för människor när man slänger i sjön, däremot är glasflaskor och liknande som går sönder och som ett par nakna, badande fötter skär sönder sig på värre. Men å andra sidan så läcker en bil och en moped olja, vilket påverkar djurlivet i sjön, så nog bör man se till att man kastar sitt skräp på rätt plats. Och för oss som fiskar så vill jag bara uppmana till att ta rätt på lintrassel och inte slänga det i sjöar. I fjol sommar då jag var ute och rodde hittade jag en död skrake som låg och flöt intrasslad i en fiskelina. Det var ingen vacker syn och man kan föreställa sig den dödskamp som hade föregått den syn jag såg. Men frågan blir här vem som har den juridiska som mlsägare gentemot de som skitar ned. Fiskerättshavaren kan ju få ersättning då något påverkar fisket, markägaren som äger det fysiska vattnet borde även han kunna kräva städning och skadestånd. Jakträttsinnehavaren borde, men jag tvekar, kunna begära skadestånd för det vilt som skadas av skräpet. Och hur blir det då kommunen blir tvungen att städa upp skiten? Skall vår skattsedel bekosta dykare som städar upp bara för att någon lat person inte orkat köra sina bildäck till återvinning?

Med detta vill jag uppmana fler att använda cyklop och snorkel för att uppleva världen under ytan och på så sätt få en större förståelse för de djur som lever där. Jag som jagar kan studera djuren och deras beteende och så gör de flesta som jagar, men hur många fiskare har den upplevelsen av de fiskar som de drar upp? Det är oftast först ovanför vattenytan man upplever fisken. Jag tror jag blivit en bättre fiskare av att få uppleva fiskarna under ytan och så tror jag ni också blir.

 

Text & Bild: Ronnie Hermansson

Utrustning för att uppleva "andra sidan".

Länkar:
DK Masen Undervattensrugby
Svenska Sportdykarförbundet